Stig Dagerman använder de få ord som finns på det vackraste av sätt. 

Hur fort blir lönnarna gula, 
som lyser vår vandring i parken. 
Att dö är att resa en smula 
från grenen till fasta marken.

Hur smal blir den gyllene strimman, 
som bådar att dagen skall randas. 
Det klämtar en spårvagn i dimman, 
och luften är tung att andas.

Hur snart blir kinderna vita. 
Så kyss dem med läppar av vatten. 
Se, måsarna textar med krita 
en dikt i den svarta natten.

Hur snart står popplarna höga 
och nakna med svärta i strecken. 
Att dö är helt enkelt att snöga 
som löv i den muntra bäcken.

Det är också naturligt. Vi har inte kunskap om vare sig sjukdomar eller hur sjukvården fungerar. Den vanligaste reaktionen jag hör är också att man av den anledningen drar sig i det längsta drar för att kontakta sjukvården. Så länge man håller sig utanför sjukvårdsfabriken har man fortfarande kontroll, man bestämmer själv. Men så fort man tar mod till sig, eller inte längre står ut med smärtan och oron, tappar man den kontrollen. Man måste övertala receptionisten om att man faktisk har behov av att träffa en läkare, man måste sedan ha kunskap, kraft och energi kvar att tjata sig till bästa tänkbara vård. Och även om man lyckas komma fram och vidare så är väntetiderna långa.

Som patient måste man alltså vara som starkast och uthålligast när man är som räddast och svagast.

Att träffa människor som berättar om sådana känslor gör mig alltid ledsen och upprörd. Inte minst för att det skapar en naturlig ojämlikhet redan innan den första vårdkontakten. Den som har stöd och hjälp har lättare att våga sig till kontakt med sjukvården, medan den som är ensam drar sig för att ringa. För att inte tala om hopplösheten som blir någon slags grundinställning. Min mormor är ett bra exempel på det. Efter 82 år i livet har hon hunnit med ett par kontakter med sjukvården, ”man tar sig inte genom livet helskinnad” som hon uttryckte det. När jag nuförtiden frågar mormor hur hon mår svarar hon med en skrämmande självklarhet; ”Det är ingen idé att känna efter. Är man allvarligt sjuk ger det sig till känna tids nog, det kan du lita på”. Enkelt. Oacceptabelt.

Vad ska man göra? Det är inte enkelt att svara på. I det akuta läge som vi befinner oss i måste vi vara öppna för nya alternativ, varje gång någon lämnar en sjukvårdskö och betalar för privat sjukvård blir köerna kortare. Det är bra. Men det är inte rimligt att man ska behöva (kunna) betala två gånger för sjukvården, en gång på skatten och en gång till med pengarna som blir över.

På lång sikt handlar det om att riva betongpyramider där steget mellan behov och beslut blir mindre. Just nu kanske det största behovet i sjukvården är en förenkling, att göra det överskådligt och enkelt att veta hur sjukvårdskedjan fungerar (1177.se är ett bra steg på vägen). Att se till att den duktiga personal som går till jobbet tidiga morgnar och sena kvällar känner att de gör det för en rimlig lön och med tid att bry sig om varje patient de möter.

Vårdvalet är bra. Det ger patienten makt att välja, framförallt att välja bort. Det ger en enklare bild av var sjukvården är bra och fungerar, en bild man sedan kan lära av där den inte fungerar.

Det handlar om värdighet, medmänsklighet och respekt för livets svagaste stunder.

Jag vill och kan inte säga mycket om det, men jag vill ändå påminna alla om att det är den (eller, Gud förbjude, de) som har utfört terrordåden som är ansvariga för dem, ingen annan. Anders Behring Breiviks handlingar beror inte på den politik som förts i Norge, inte heller på att människor tillåts dela avskyvärda åsikter i ett fritt samhälle med yttrandefrihet.

Men han var ingen ensam galning, Anders Behring Breivik. Extremism och terror gror inte i idémässiga vakuum, tvärtom. Han hade en tydlig plan och ett tydligt politiskt mål med sin terrorism. Han hade länge verkat i en miljö där fruktansvärt tankegods flödat fritt och uppmuntrats. Terrorism gror och kan upptäckas innan det är för sent, men lösningen är inte att begränsa rättigheter eller att stänga gränser. Det är med öppenhet och tolerans vi möter terror. Alltid.

På tio poäng börjar vi vår resa i mitten av 1800-talet. I den lilla byn Bayonne skrev en liten man vid namn Frédéric Bastiat en ekonomisk skrift som han döpte till ”Det man ser och det man man inte ser”. Han var egentligen inte ekonom, den gode Bastiat, han var entreprenör. Och, får man konstatera så här i efterhand, ett pedagogiskt geni.

På åtta poäng rör vi oss sedan till den butik som skriften tar sin början i. Eller, närmare bestämt till butikens skyltfönster. Historien handlar nämligen om hur det krossas av en gatsten.

På sexpoängsnivån hamnar vi hos de politiker, proffstyckare och ekonomer (i alla tider) som inte ser en krossad ruta som någonting dåligt. Gråt inte, säger de. För nu måste butiksägaren investera i ett nytt fönster. Detta nya fönster ger arbete åt en glasmästare som får pengar att spendera hos skräddaren (H&M i en modernare version), hos krögaren (McDonald’s i en modernare version) eller på allehanda nöjen (Systembolaget i en modernare version). Det ger arbete åt en massa människor och skatteintäkter åt staten. Det är detta man ser. Enkelt!

Fyra poäng. Nu är vi tillbaka hos Bastiat i byn Bayonne. Han funderar över allt det där, men undrar också vad man inte ser. Vad hade hänt om butiksägaren haft kvar sitt fönster? Han (det är ju 1800-tal) hade haft mer pengar att spendera på andra saker. Han kanske själv hade investerat i kläder, krögarpytt eller nöjen. Eller så hade han kanske investerat i fler varor till sin butik, investerat i andra företag eller kanske tagit det moderna tåget till sin farmor.

Så till den sista, tvåpoängsnivån. Nu rullar vi in på Kristianstad centralstation, tar bussen mot Skånehuset och Socialdemokraternas kansli. Där hittar vi Christine Axelsson och Rikard Larsson som flitigt knappar på sina respektive tangentbord. De knåpar ihop den här motionen till regionfullmäktige. I den föreslår de att Region Skåne ska ”öppna upp verksamheten för sommarjobbare”. Vad det betyder är faktiskt lite oklart. Jag skulle gissa att det i en så stor organisation som Region Skåne inte finns något förbud mot sommarjobbare, tvärtom. Men, om man får tro debatten på senaste regionfullmäktige vill de båda regionråden i opposition att Skåne skall anställa unga på sommarjobb som annars inte hade funnits.

Regionråden vill, med andra ord, skapa positiva effekter som man ser. Men, frågar man sig då. Vad är det man inte ser?

Att Region Skåne inte anställer ungdomar på jobb som egentligen inte finns betyder inte att Region Skåne inte gör någonting för att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Genom en effektiv kollektivtrafik, satsningar på tillväxt och investeringar i regional utveckling hjälper regionen till att skapa en miljö där företag trivs och skapar de jobb som i dag saknas. Men kopplingen däremellan är inte alltid så lätt att se. Därför blir det frestande för Socialdemokraterna att ta pengar från de här viktiga verksamheterna och istället använda dem för att anställa unga på jobb som det inte finns behov av. Det är fräckt och arrogant, om man frågar mig.

Sanningen är att Region Skåne inte ensam äger jobbfrågan. Det kommer att krävas mer än ett quick-fix från (S) för att pressa ned den. Regionen gör sitt, men det viktigaste är att regeringen och riksdagen vaknar. Läs gärna Erik Bengtzboes artikel om ungdomsarbetslöshet här, den är riktigt bra.

Den här uppsatsen alltså. Uppgiften är att hjälpa en kvinna som drivit ett företag under många år att lämna över verksamheten till sin son, samtidigt som hon får behålla redan upparbetade vinster som ligger i bolaget. I ett land som Sverige där många av företagen är ägarledda är det inte en helt ovanlig situation. Har man arbetat hårt i många år vill man säkert gärna ha kvar lite vinster till sitt nya pensionärsliv, samtidigt som närstående (vilka definieras i inkomstskattelagen) kan ha ett intresse av att driva företaget vidare.

Inga konstigheter, eller? Jo, faktiskt. Det kanske största problemet är 57 kapitlet inkomstskattelagen, som också kallass 3:12-reglerna (efter deras placering i en tidigare lag). I Sverige beskattas tjänst (löner) och kapital olika. Vinster på kapital beskattas med 25 %, medan löner trillar in i kommunalbeskattningen och ibland i den statliga inkomstskatten. Lön beskattas alltså betydligt hårdare än kapital, det talas ibland om 57 %. För att företagare inte skall välja att ta ut pengar som utdelning (vilkenalltså beskattas med 25 %) från sitt företag istället för att ta ut lön (vilken alltså beskattas med cirka 57 %) finns regler som delar upp utdelning och vinster från fåmansföretag i två delar. En del beskattas som kapital (fast med 20% istället för 25 %) och en del beskattas som lön. Reglerna är krångligare än så här, men det är grunden.

Hur påverkar detta generationsskiftet då? Jo, när företaget säljs vidare till närstående måste företagaren för att kunna behålla sina vinstmedel ta ut dem genom utdelning och drabbas då av mycket högre beskattning än om det varit vanliga aktier som delats ut. Dessutom händer samma sak om företaget säljs med vinst.

För att komma undan beskattningen har det funnits en massa modeller. Man har bildat nya företag, överlåtit inkråm och gjort en massa krångliga transaktioner som i sin tur orsakat problem med andra skatteregler. Det är svårt. Och dyrt. Ibland undrar man om skatten eller konsultarvodena hade blivit dyrast?

Därför, mina vänner, och därför allenast, muntrar jag idag upp mig med den här låten.

I bloggosfären  hittade jag en annan kortfattad men relevant kritik från Peter Connée. Läs och begrunda, gott folk!

Skatter är komplicerade. Även om man lär sig att neutralitetsprincipen ska se till att våra handlingar inte styrs av hur de kommer att beskattas så är det en lång väg kvar tills vi kommer dit. Generationsskiften är ett område där det är tydligt. Det finns flera mer eller mindre komplicerade modeller som alla kräver expertkunskap eller -hjälp för att ro hem.

Det är inte utan att man ibland, ur studiesynpunkt, önskar sig en platt skatt på typ 1 %. Suck.

Så finns det politik som inte går att ändra på. En av de viktigaste frågorna som ligger på Region Skånes bord är sjukvården. Det är ett område där vissa fel aldrig kan ändras. Visst, man kan bli bättre i framtiden. Men man kan aldrig någonsin rädda livet på någon som omkommit på grund av att den senaste behandlingen inte fanns eller att personalen saknat rätt utbildning.

En av de akuta frågor som politiker, på alla nivåer, måste fatta beslut kring är psykisk ohälsa hos unga. Socialstyrelsen presenterade i februari statistik som sade att självmord och trafikolyckor är de vanligaste dödsorsakerna bland barn och unga i landet. Så får det inte vara.

Därför är det bra att Region Skåne nu genomför en särskild satsning på barn och unga som far illa. Läs mer i Hälso- och sjukvårdsnämndens protokoll.

I dagens Sydsvenska dagblad kan man läsa en debattartikel skriven av rektorn för Lunds universitet, Per Eriksson, och professorn vid LTH, Mats Alaküla. De argumenterar för att framtiden kommer att bestå av eldrivna fordon som gör spårvagnarna till ett dyrt och teknikföråldrat alternativ ganska snart efter att de invigts.

Utan att vara teknikexpert är ett konstaterande enkelt; om förutsättningarna stämmer har de helt rätt. Spårvagnar har sina fördelar, men vi får inte glömma att de också har nackdelar. Nu tänker jag inte på den vanliga kritiken att man måste bredda gator och förfula staden med elnät. Nej, sådant går faktiskt att lösa. Vad som inte går att lösa med spårvagnar är att de går på räls (annars är det faktiskt trådbussar) och är beroende av ett elnät. Det är i slutändan inte ett särskilt flexibelt och fritt sätt att transportera sig på. Händer det något längs vägen får spårvagnen vänta, bussen kör däremot runt. Ändras trafikströmmarna i en stad måste man bygga ny räls åt spårvagnen, bussen kör bara en annan väg.

Att transportera sig miljövänligt, fritt och flexibelt är det viktiga. Inte att transportera sig på räls.